2024 års SOM-undersökning. MELLAN KRIG OCH FRED? SVERIGE, SVENSKARNA OCH FÖRSVARET

Här följer ett kort utdrag från kapitlet Mellan krig och fred? Sverige, svenskarna och försvaret. (författare: Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld & Karl Ydén). Publicerat på SOM-institutets hemsida 2025-05-28. Kapitlet och forskarantologin I rörelse kan laddas ner här.

Sammanfattning

Säkerhetsläget i Sverige och norra Europa har försämrats sedan åtminstone 2014. Sedan dess har svensk försvars- och säkerhetspolitik svängt kraftigt i riktning mot nationellt försvar, avskräckning och kollektiv säkerhet inom ramen för Nato, där Sverige blev medlem i mars 2024. Samtidigt är det inte bara hot om krig eller militärt angrepp som präglar den politiska och mediala debatten; ord som hybridkrigföring, skymningsläge och gråzonsproblematik har blivit vanliga för att beskriva den komplexa hotbild som finns. Så sent som i januari 2025 konstaterade statsministern att Sverige visserligen inte befinner sig i krig, men att det inte heller råder fred. Vi har under senare år kunnat konstatera en ökad samstämmighet mellan opinion och politik i flera viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor. I ljuset av omfattande förändringar – där det svenska Natomedlemskapet kan sägas utgöra det senaste och mest långtgående exemplet – frågar vi oss i detta kapitel hur det står till med denna samstämmighet och stödet för de institutioner som ska skydda Sverige och dess befolkning. Analysen visar fortsatt samstämmighet, men också tendenser till förändring, särskilt vad gäller opinionen kring försvarsutgifterna.

”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred” (Regeringen, 2025). Så sammanfattade statsminister Ulf Kristersson säkerhetsläget i sitt anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2025. Enligt statsministern råder ingen ”riktig fred” då samhället präglas av allvarliga konflikter i form av hybridattacker, påverkanskampanjer och proxykrigföring, eller krig via ombud. Ett år tidigare hade ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, varnat för att ”det kan bli krig i Sverige” (Regeringen, 2024). Uttalandet skapade viss uppståndelse i media, men det var uppenbart att ministern hade för avsikt att öka medvetenheten om säkerhetsläget hos hela det svenska folket. Detta var inget nytt; sedan åtminstone 2014 har vi kunnat notera en tydlig och uttalad strategi hos viktiga instanser som Försvarsberedningen att åter öka ”krigsmedvetenheten” hos det svenska folket (Berndtsson, 2024). Detta går också hand i hand med den sedan 2015 återupptagna totalförsvarsplaneringen och därtill en rad åtgärder för att öka beredskapen, motståndskraften, försvarsengagemanget och försvarsviljan hos svenskarna (Berndtsson, 2025; Persson & Widmalm, 2023).

Det är således ett komplicerat och svåröverskådligt läge i gränslandet mellan fred och krig som svenskarna förväntas anpassa sig till. När det gäller säkerhets- och försvarspolitiken handlar det också om en anpassning till rollen som Natomedlem, fortsatt omfattande ekonomiska satsningar på det militära (och i betydligt mindre utsträckning det civila) försvaret, ett fortsatt stöd till Ukraina och, sedan januari 2025, en anpassning till USA:s vikande engagemang i Nato och för att garantera europeiska länders säkerhet. Vi har under senare år kunnat konstatera en ”samstämmighet” mellan opinion och politik i flera viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor (Ydén m.fl., 2022, 2024).

I försvarsforskningen används samstämmighet (concordance) i teorier om civilmilitära relationer, där forskare som Rebecca Schiff (2009) pekat på vikten av enighet kring militärens roll i samhället mellan politiker, den militära ledningen och befolkningen. En hög nivå av samstämmighet kring centrala frågor, som metod för rekrytering (till exempel yrkesförsvar eller värnplikt eller någon kombination) eller politiska beslut som rör försvarets förutsättningar (t.ex. storlek, budget) indikerar både fungerande civil-militära relationer och en grad av folkförankring och legitimitet när det gäller militärens roll i samhället (se även Shields, 2020). Detta blir såklart än viktigare i tider av osäkerhet eller kris.

I ljuset av säkerhetsläget och de omfattande förändringar som skisseras ovan – där det svenska Natomedlemskapet får sägas utgöra det kanske viktigaste och mest långtgående exemplet – frågar vi oss hur det står till med denna samstämmighet och därmed det folkliga stödet för de institutioner som ska skydda Sverige och dess befolkning i en tid av komplexa och gränsöverskridande säkerhetshot. I vår analys fokuserar vi i tur och ordning på fyra områden som tillsammans kan ge oss en indikation på hur det står till med samsynen kring försvaret i gränslandet mellan krig och fred: 1) totalförsvar och försvarsvilja, 2) förtroendet för försvaret, 3) förtroendet för Nato, och 4) inställningen till försvarsutgifterna.

Totalförsvar och försvarsvilja

Efter annekteringen av Krim 2014 beslutade regeringen (i december 2015) om återupptagen totalförsvarsplanering (Berndtsson, 2024, 2025). Det svenska totalförsvarets historia går tillbaka till 1940-talet och har under långa perioder utgjort en bärande strategi för organiseringen av det territoriella försvaret (se t.ex. Ångström & Ljungkvist, 2023). Tanken är att mobiliseringen av det militära försvaret tillsammans med en stor del av det civila samhället ökar förmågan att avskräcka en potentiell angripare eller, i händelse av krig eller angrepp, att maximera landets försvarsförmåga. Totalförsvaret har genomgått en rad förändringar över tid, men har ofta utgjort en kombination av militärt, ekonomiskt, civilt och psykologiskt försvar. En förutsättning för ett trovärdigt och starkt totalförsvar är en stark folkförankring och en vilja hos befolkningen att på olika sätt bidra till försvaret i händelse av krig eller svår kris, det som vi ofta kallar försvarsvilja.

Begreppet försvarsvilja har mätts på lite olika sätt i Sverige sedan åtminstone 1950-talet (se ex. Persson & Widmalm, 2023; Malmström & Berndtsson, 2025; Jonsson & Wedebrand, 2021). Även i SOM-undersökningen har det ställts frågor om självuppskattad försvarsvilja och frågor om behovet av ett starkt militärt försvar (se även kapitel av Widmalm m.fl., denna volym). I 2024 års undersökning uppger 88 procent av de svarande att det är viktigt eller mycket viktigt med ett starkt militärt försvar, en ökning från 75 procent år 2021 (Ydén m.fl., 2022). Samtidigt är det en väsentligt mindre andel som själva uppger att de skulle engagera sig i det militära försvaret i händelse av krig. I 2024 års undersökning uppger ungefär var femte svarande (19 procent) att det är ganska eller mycket troligt att de skulle engagera sig i det militära försvaret i händelse av krig (jämfört med 17 procent år 2019). Samtidigt uppger en majoritet (60 procent) att det är ganska eller mycket troligt att de skulle engagera sig i det civila försvaret i händelse av krig (jämfört med 56 procent 2019).

Som vi kan se är förändringen mellan 2019 och 2024 – före och efter kriget i Ukraina – marginell vad avser inställningen till engagemang i det militära och det civila försvaret. Det tål att upprepas att det finns många olika undersökningar av försvarsvilja, liksom olika formuleringar av frågor för att försöka mäta detta komplexa fenomen (se t.ex. Persson & Widmalm, 2023; Myndigheten för psykologiskt försvar, 2025). Det vi kan konstatera är att det finns ett starkt hypotetiskt engagemang för det civila försvaret, medan det rapporterade engagemanget i det militära försvaret i händelse av krig är väsentligt mindre i denna undersökning. Eventuellt är detta en indikation på frågans komplexitet; betydelsen av att ”befinna sig i krig” såväl som att ”engagera sig i det militära försvaret” ligger troligtvis långt ifrån många människors referensramar. Samtidigt indikerar resultaten att svenskarna överlag sätter ett stort värde på vikten av ett starkt militärt försvar. Hur starkt är då svenska folkets förtroende för försvaret, och hur har förtroendet för försvarsalliansen Nato utvecklats under Sveriges första år som fullvärdig medlem?

Resten av kapitlet kan laddas ner på SOM-institutets hemsida.