Det är något speciellt med exempel av Maria Hammarén

Utdrag ur artikeln:

"Det är något speciellt med exempel. De betyder olika saker för oss under olika skeden i vår utveckling. Och deras betydelse kan fördjupas och förändras på ett sätt som med tiden kan föra oss från ett naivt och ytligt uppfattande till ett rikare och mer nyansrikt grepp om verkligheten. Självklart gäller detta också i vår professionella utveckling. Men sen råder förstås total förvirring.

Vadå exempel?

Jag skulle mycket förenklat säga: i den här artikeln knyter jag ordet 

pel till det område där mänskliga handlingar utspelar sig. Vi är, i mycket vid mening, med om någonting. Och då säger jag också att vi med ens förflyttar oss från naturvetenskap och teoretisk abstraktion till den historiska världen: en myllrande värld av likt och olikt, av betydelser, doft och tid. En värld som man måste födas in i för att få uppleva. Den lämnas successivt över till oss från de bortdöende, samtidigt som vi själva är bortdöende. Inte konstigt då att vi också förflyttar oss till en värld där ”vetenskaplig förklaring” bara har begränsad betydelse för den förståelse som formar våra handlingar, eller ska vi säga den mening som formar dem. Vi kan också säga att vi förflyttar oss till en värld där vi ständigt bildar oss en uppfattning. Vad är det jag ser? Vad befinner jag mig i för situation? Vad är viktigast? Ska jag ingripa? Vem kan jag lita på? Och i detta arbete använder vi vår unika tidsresa – ja, låt oss kalla varje enskild människas livserfarenhet för vad den är, en personlig upplevelsesfär som kan likna andras, men på ett individuellt och kroppsligt plan är särskild, en unik resa genom tiden.

Jag talar med andra ord om exempel som utsnitt ur den erfarenhetsmängd som var och en möter genom att leva en människas liv. Det vore dumt att utesluta utbildning och träning från detta mikrokosmos. Men lika dumt vore det att bortse från det överväldigande andra.

Vi lär oss ständigt, inte bara i utpekade utbildningssituationer.

På ytan utspelar sig exemplen som mer eller mindre avgränsade scener. Scenerna ligger inflätade i våra olika tidsresor som en begreppslig horisont, ett slags system av omdömen. Horisonten tecknas av enskilda människor som på olika sätt blivit förebilder, erfarenheter av tillit och svek, möten med landskap och naturförhållanden, av institutioner och organisationer, av krävande uppdrag, beroenden och tillkortakommanden – av allt detta som rört vid oss. Somligt så inpräglat att vi inte ens ägnar det något medvetet tolkningsarbete. Saker bara är, omedelbart, och handlingar kan i de fallen snarast betraktas som ”instinktiva”1, reaktionsmässiga uttryck. Viss träning, särskilt fysisk, har som uttalat mål att uppnå dessa instinktiva reaktioner. Alltifrån musikutövande till vapenutbildning. Det går inte att stanna upp un-der en pianokonsert och ”tolka” vilken tangent som ska tryckas ned härnäst. Och i det skarpa läget kan de instinktiva reaktionerna betyda skillnaden mellan liv och död."

Artikeln är publicerad i boken Uppdrag Militär (CSMS, 2018) och kan laddas ner här.

Maria Hammarén är docent i Yrkeskunnande och teknologi vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Hennes primära forskningsintresse handlar om hur vårt grepp om världen artikuleras och förmedlas och hon har under lång tid sysslat med metodfrågor relaterade till de förmedlingsvillkor som gäller för olika aspekter av mänsklig kunskap. Disputerade 1999 med avhandlingen Ledtråd i förvandling – om att skapa en reflekterande praxis. Har bland annat gett ut Skriva – en metod för reflektion (1995) och Språkfilosofi för personligt bruk (2009).