Försvarsmakten nationellt och internationellt - om uppgifterna och opinionen

Ett utdrag ur artikeln "Försvarsmakten nationellt och internationellt - om uppgifterna och opinionen" författad av Annika Nordgren Christensen 2021:

Den 15 maj 2021 halades den svenska flaggan under en ceremoni på insatshögkvarteret i Kabul och därmed avslutades Sveriges militära insats i Afghanistan. Den sista personalen landade i Sverige den 25 maj, efter nästan två decenniers närvaro i landet. Tre månader senare var soldater från specialförbanden tillbaka i Kabul  för att skydda besättning och personal som arbetade med evakueringen av svenska medborgare och tidigare lokalanställda ut ur Afghanistan. Röster höjs nu för att en ny flyktingkris måste undvikas. Hur kommer den svenska försvars- och säkerhetspolitiska opinionen reagera på händelserna och hur kan Försvarsmaktens uppgifter påverkas på sikt? 

I förordet till utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014  skriver den särskilda utredaren, Tone Tingsgård, att Afghanistaninsatsen har varit en unik operation vad gäller svenskt, internationellt engagemang och att det som från början framstod och framställdes som en ”traditionell” fredsbevarande insats kom att utvecklas till den mest omfattande, komplexa och långvariga svenska insatsen hittills. 

Afghanistaninsatsen kom att symbolisera Försvarsmaktens omorientering från ett invasionsförsvar utformat för att försvara landet mot väpnat angrepp till ett insatsförsvar med flexibilitet och användbarhet, vilket med kort varsel skulle kunna genomföra såväl nationella som internationella insatser tillsammans med andra. I efterdyningarna av kalla kriget och de självförklarande uppgifter Försvarsmakten hade då, i kombination med känslan av en slags brådska att hamna på ”rätt” sida i nyorienteringen - en slags identitetskris - tillsammans med andra västliga länder, togs snabba och osentimentala steg i nedmonteringen av totalförsvaret. De internationella insatserna hamnade i fokus för Försvarsmakten och ”Afghanistandoktrinen” blev ett begrepp.

Övertygelsen om förändringsbehovet var stor och ambitionen hög både bland försvarspolitiker och i Försvarsmakten. I försvarsinriktningsbeslutet 2004 lades fast att Försvarsmakten skulle ha förmåga att samtidigt leda och genomföra två insatser av bataljonsstorlek eller motsvarande och mindre förbandsenheter i ytterligare tre insatser . Förmågan skulle omfatta både nya insatser med relativt kort förvarning och uthålligt deltagande i långvariga operationer. I försvarsbeslutet 2009 och den proposition  som riksdagsbeslutet baserades på framgår att Försvarsmakten ska ha förmåga att påbörja en insats omedelbart efter beslut, genomföra kortvariga insatser samt uthålligt delta i långvariga insatser och över tiden hålla cirka 2 000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt. Tidskravet kom i efterföljande regleringsbrev, där det talas om att målet med cirka 2 000 personer insatta och förmåga att kunna delta i upp till fyra förbandsenheter, varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek, ska kunna uppnås på några års sikt. 

Så blev det dock inte. I Riksrevisionens granskning av Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser  konstateras att riksdagen och regeringens målsättningar endast delvis har uppnåtts och att någon betydande ökning av volymen på insatser inte skedde efter 2009.

I samband med att FOI den 15 juni 2016 överlämnade skrivelsen Det är på riktigt nu! till regeringen uttalade Pär Eriksson, forskningsledare vid FOI och den som ansvarat för regeringsuppdraget, att Isaf-insatsen kom att utgöra ett slags reality check och utvecklade självbilden från att vara den förrådsställda till den insatta Försvarsmakten. Vidare menade Eriksson att insatsen gav en förståelse för den komplexa miljöns krav hos såväl individ, förband och resurs som Försvarsmakten som helhet och att Försvarsmaktens kapacitet och förmåga ökade på alla dessa nivåer.  

Nyttan med insatsen för Försvarsmaktens förmåga och utveckling i enlighet med dåvarande styrning var dock inget som diskuterades i offentligheten. I den offentliga debatten framhölls i stället altruistiska skäl, vilket också speglas i målsättningarna för det svenska engagemanget i Afghanistan. Insatsen motiverades med att Sverige har ett medmänskligt och solidariskt ansvar att bidra till att stabilisera och demokratisera Afghanistan, skapa respekt för de mänskliga rättigheterna och för människovärdet, samt att hjälpa till att återuppbygga landet. Ett i debatten mindre framträdande delmål var att Sverige, inom ramen för det ovanstående, också kan främja andra svenska utrikes- och säkerhetspolitiska, utvecklingspolitiska och nationella intressen.  

Av SOM-undersökningen 2012 framgår att det fanns en opinion för att avbryta insatsen i Afghanistan, samtidigt som svenskarna med liten marginal inte tyckte det var fel att initialt sända svensk militär till landet. Hela 30 procent (över 41 procent bland kvinnor) angav dock att de inte hade någon uppfattning. Om man jämför detta resultat med det starka stöd för internationella fredsbevarande och humanitära uppdrag som manifesteras på annat håll i undersökningen, framstår entusiasmen för Afghanistanuppdraget som ganska sval. Möjligen såg allmänheten något annat i insatsen än den fredsinsats den beskrivits som, genom rapportering om skarpa strider.  

Försvarsutskottets arbetsgrupp för uppföljning och utvärdering beslutade i juni 2021 att genomföra en uppföljning av fem utvalda militära insatser som riksdagen beslutat om och som har genomförts under 1993–2020. Syftet med uppföljningen är att ge försvarsutskottet ett kunskapsunderlag inför framtida beredning av ärenden som berör internationella militära insatsers konsekvenser för Försvarsmakten i ett nationellt perspektiv, med särskilt fokus på hur Försvarsmakten har påverkats av de fem valda internationella insatserna.  Troligen kommer man fram till ungefär samma sak som tidigare granskningar, där det framgår att förmågor och kompetenser med tydlig internationell användbarhet att prioriteras över förmågor med svag internationell, men tydlig nationell, dimension. Försvarsmakten rapporterade bland annat att bristerna på materiel och personal delvis beroende på den internationella verksamheten och att det hämmade förmågeutvecklingen.  

Med det fokus på nationell försvarsförmåga som etablerades i försvarsbeslutet 2015, och som ytterligare bekräftades i försvarsbeslutet 2020, läggs kraft på det som nu är den allt överskuggande huvuduppgiften. Försvarsmakten anses behövas på hemmaplan, i närområdet, med behov att utveckla förmåga till strid i högre förbandsram mot en kvalificerad motståndare. Det verkar finnas stöd för det i opinionen.

Genom att ta del av SOM-institutets mätningar genom åren fram till nu, kan man konstatera att det finns flera indikationer i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska opinionen på ett stöd för ökat fokus på nationellt och territoriellt försvar, samtidigt som stödet för internationella uppgifter minskar något. Förtroendet för försvaret fortsätter att växa i en tid av återgång till mer traditionella uppgifter och ett fortsatt politiskt fokus på säkerheten i Sveriges närområde, vilket i sin tur är förankrat i en bred uppfattning om ett försämrat säkerhetsläge.  Eller med andra ord: Svenskarnas förtroende för försvaret har under senare år ökat relativt kraftigt efter att ha försvagats under åren med Afghanistandoktrin och inaktiverad värnplikt.    SOM-undersökningarna visar samtidigt att den svenska opinionen avseende invandring och flyktingmottagning sedan 2016 har blivit avsevärt mer restriktiv, från ett läge fram till 2015 då opinionsläget i princip blev allt mindre restriktiv.  Hur kan dessa två opinionslägen påverka inställningen till internationella insatser, post-Afghanistan? 

När denna text skrivs har talibanerna utropat Islamiska emiratet Afghanistan från presidentpalatset i Kabul. Det var en kamp mot klockan för Sverige och andra länder, när medborgare och medarbetare skulle evakueras innan luftbron ut ur Kabul avbröts. Talibanernas offensiv har, efter att internationell trupp har lämnat landet, lett till att antalet civila dödsoffer nått de högsta nivåerna sedan Unama, FN:s mission i Afghanistan, började föra statistik år 2009. 

Fortsättning följer...

Hela artikeln  (inklusive referenser) "Försvarsmakten nationellt och internationellt - om uppgifterna och opinionen" av Annika Nordgren Christensen 2021, kan laddas ner här.